Jag fyller tomrummen i mitt hjärta

Jag bor på en gata där det bara finns konstgallerier och oräkneliga gömda texter/dikter/bilder på varenda blottad tegelsten och i vartenda undangömda hörn. Och på väggarna. Och på gatan. Min hyresvärd älskar allt som är magiskt med paris och ringer mig ofta för att prata om hemliga passager och dörrar, fina parker och god champagne. Om jag lutar mig ut ur mitt fönster ser jag åt ena hållet eiffeltornet och Paris konstskola école des beaux arts och åt andra hållet hustaken i det historiska Saint Germain. Här är lite fler bilder från gatan som jag vill stanna på förevigt:
  


Oscar Wild dog i huset mittemot mitt. I en byggnad som idag är ett sagolikt hotell. Jag brukar sitta i mitt fönster och fantisera ihop olika historier om alla olika människor jag skymtar bakom tjocka gardiner och gammalt fönsterglas.



Nedanför mig finns en jättefin park dit jag brukar gå. Sist när jag satt där och löven var brandgula, röda och bruna och yrde omkring i vinden slog sig en vacker fransman ner på de uppfällda böckerna mittemot mina för att äta sin lunch, varefter han tog fram sitt målarblock och jag föll direkt. Det kändes som om jag satt i en tavla. En vecka senare såg jag honom igen utanför min port. Om jag hade varit modigare hade jag gått fram och sagt någonting till honom. Dessa scener ska hur som helst vara med i min bok som jag ska skriva en vacker dag.


Ibland har jag också turen att från mitt fönster kunna räkna hundvalpar som hoppar över eiffeltornet. Då sover jag gott.



A

En bild på ett fint hus som jag såg i Belleville härom dagen, med en (endast en) desto finare blomstrande balkong och en bild på mig från nuit blanche, när parisnatten hade blivit morgon och vi åt bakverksfrukost på vår väg hem i soluppgången och jag var lyckligast i världen.
 
http://www.youtube.com/watch?v=VsaT0l9mKd0&feature=related

Går omkring bland vackra hus och drömmer mig upp bland takåsar, stora fönster och blomstrande balkonger. Gatorna lockar till dagdriveri och spontanitet, väcker inspiration och fängslar en, precis som en jazzmelodi. Dragspel och saxofon. Några enkla noter på piano. Den här staden är byggd av kärlek och poesi och andas historia och en obekymrad livsglädje. Paris, min hemstad.

A

We went to Cimetière du Père-Lachaise a sunny day in october.

We get high in backseats of cars
We put faith in our concerns
Fall in love to down the streak
We believe in the sum of ourselves

Hemma andas förändring. Gatorna skakar av sig mig och knuffar mig mot stupet. Stupet som är slutet på något och samtidigt början på något nytt. Ett dunkelt rum, en oviss framtid. Jag hör röster däri som kallar på mig. Jag vill inte, men vet att jag måste. Röra på mig. Jag kan inte stå stilla för då kvävs jag och jag kan inte vända mig om för då hinner fegheten ikapp. Det är som om makterna har målat en skylt med en pil på och texten "följ den här vägen" och jag går blint framåt. Det är dags att byta ut asfalten under skosulorna och följa vinden. Ibland måste man våga chansa. Jag flyttar i September. Blåser bort från Sverige.