En känsla som infinner sig efter våren. När allting blir ingenting, och ingenting blir allting, och livet går upp och ner hela tiden. Tonårsångesten försvinner inte, det vet jag, det sa i alla fall sjuttionioåriga Eivor när hon ringde in till p3 och frågade när Henrik Berggren släpper sin soloskiva, varefter hon sa "Jag har väntat i flera år nu! Jag kan ju inte vänta hur länge som helst". Livet är så underligt. Nu ska jag lyssna på BD och tänka på Eivor.