Luften som vi andas är len som siden mot huden, fuktig och främmande. Den kom visst till slut, den efterlängtade våren. Ändå står jag står frågande inför ljuset och inför asfalten som blottar sig på gatorna och havet av vita mössor. De skrattar och skålar, sjunger om studentens lyckliga dagar och om hjärtan som klappar för kärleken. Jag är med dem, men inte med dem, jag är någon annanstans, någonstans i jämnhöjd med den om några timmar nedbrunna brasan, den tomma ölburken bakom parkbänken och ruset som dog. Någonstans i meningslösheten.