Hur många gånger jag än försöker spara ut till hela, fina och långa längder, behåller jag ändå alltid luggen i slutändan. Det är med vemod i hela kroppen som jag ser tillbaka på gamla bilder i hoppet om en ny frisyr, men nej, det är som att prata en annan dialekt. Det går inte. Den må ha varit både svart och lila under de senaste åren och SOM jag har svurit över den när den har hängt i ögonen, men det spelar ingen roll. Nu är det dags igen att ta fram saxen och fixa och trixa med vad som sedan i julas har varit ett jobbigt mellanting. Jag vet inte om jag har sagt det, men finns det något värre än mellanting? Nej. Nu är det dags igen, nu tar jag tillbaka luggen! Statement. Eller? 

Min beslutsångest är ett monster.