Hemma andas förändring. Gatorna skakar av sig mig och knuffar mig mot stupet. Stupet som är slutet på något och samtidigt början på något nytt. Ett dunkelt rum, en oviss framtid. Jag hör röster däri som kallar på mig. Jag vill inte, men vet att jag måste. Röra på mig. Jag kan inte stå stilla för då kvävs jag och jag kan inte vända mig om för då hinner fegheten ikapp. Det är som om makterna har målat en skylt med en pil på och texten "följ den här vägen" och jag går blint framåt. Det är dags att byta ut asfalten under skosulorna och följa vinden. Ibland måste man våga chansa. Jag flyttar i September. Blåser bort från Sverige.